Charlotte Enström har i stor utsträckning arbetat med obeständiga material och förgängliga utföranden. Med uthållighet, omsorg och precision har hon målat och tecknat på väggar och i miljöer där verken efter offentliggörandet målats över eller rivits. Det är ett av skälen till att hon i Ahlbergshallen låtit bilderna få fäste i material som består och skapat objekt som går att behålla. Att hon arbetat i skiftande miljöer och i stora format har inte gjort det till en självklarhet att kunna överblicka produktionen. Vare sig för henne själv eller andra. Den retrospektiva utställningen är därför välkommen även för dem som kunnat följa hennes arbete sedan hon lämnade Konstfacks avdelning för fri konst år 2000.
Charlotte Enströms bildvärld är hämtad ur det medialt reproducerade överflödet; från reklam och glättade modejournaler. De avklädda och utsatta modeller som traditionsenligt mött oss i stadslandskapets snö i december blev för henne en utgångspunkt för kritisk reflektion. Metodiskt har hon sökt och samlat avbilder av figurer och produkter som är ägnade att skapa begär och ideal men också förblindar och stör. Hon uppmärksammar den vokabulär som åtföljer det idealiserande bildflödet: Love, Envy, Wish, Guilt, Desire. Ord som står närmare lasterna än dygden. Som dotter till en av sömmerskorna på Vinettas strumpfabrik i Östersund har hon ett ansenligt textilt arv. I en serie objekt prövar hon gränsen för strumpbyxans estetiska kvalitéer och möjligheter. Som bakgrund har hon tecknat en tapetliknande fond på textil vars materialitet kombinerar trygghet och intimitet med mer oberäkneliga egenskaper.
I Enströms arbeten aktualiseras flera av psykoanalysens mest kända begrepp: fetischen, objektet, begäret. Men också motsatsen: abjektet och det abjektala, Julia Kristevas beteckning för vad vi med kraft förskjuter och förkastar ur våra kroppar och våra liv. Enströms verk pendlar mellan polariteter. Mellan lockelse och avståndstagande. Mellan perfektion och perversion, attraktion och uppkastning. Genom att sammanfoga och sammanföra bildelement och fragment på motsägelsefulla sätt mobiliserar hon motstånd och skapar distans. Därmed problematiserar hon det ofta monumentala bildflöde som upptar det offentliga rummet vare sig vi vill det eller inte och mot vilket det är svårt att värja sig.
Margareta Klingberg, bildkonstnär, Stockholm i september 2012
